Äntligen minusgrader!

Idag var jag upp till Tammerfors på en palaver, för att sedan komma hem 10 minuter före alla komppisar anländer till dotterns 8-års kalas. När kalaset var över kände jag att både min kropp och mitt huvud måste få komma ut i friska luften och röra på sig. Så jag bestämde mig för att sticka ut och test-jogga. Reagerade på hur mycket mera omständigt det är att sticka ut och springa den här kalla årstiden, jämfört med shorts och T-skjorta sommartid. När jag steg ut på trappan kände jag "Yes! Äntligen minusgrader." Nu skall ni inte missförstå mig. Jag är 100% en sommarmänniska, och +27 grader är passligt enligt mig. Men det är trotts allt betydligt skönare ute när det är några minusgrader, jämfört med 5-8 grader och regn.

Jag med orienteringslampan
jag fick av farsgubben.

Hur som helst så gick joggandet helt bra. En svag, diffus känning i höften de första 10 minuterna, men inte så att det störde springandet. Så jag tror att det blir bra nu, men för att vara på säkra sidan så är det nog bäst att vänta och se hur det känns i morgon/övermorgon innan man tar ut segern. Trots att jag inte på långt när kände samma flyt som i somras, så anser jag att joggandet gick helt bra. Sprang 7,2 km på 45:18, (6:18 min/km och pulsen 139/156), så helt okej med tanke på att jag var osäker angående höften och inte har sprungit ordentligt på över 1 månad.  Det viktiga är att det var roligt, och jag kände glädje över att igen vara ute och springa. Men det känns ganska ensamt när man springer på en sandväg och skogen/åkrarna runt omkring är inbäddade i mörker, svagt upplyst av en nästan full måne. De enda livstecken jag såg var två bilar på håll och en bekant familj ute på gården. Efter länken då jag stod i köket infann sig en nästan euforisk känsla. "I am back in the game!"

Men som jag har sjuka ben. Nu pratar jag om vanlig sund träningsvärk i lårmusklerna, framsidan. Det är av "Ju-Jutsu Core"-övningar som jag lekte med igår.

Här intill ser man mig posera med pannlampan jag fick av farsgubben. Han hade beställt en rejälare orienteringslampa åt sig, och ringde här om dagen och undrade om jag ville ha den gamla. Om jag vill! Att påstå att den lyser som bilens strålkastare är väl att ta i, men nog lyser den alltid. Det blir inte så mörkt att man behöv skippa ett löppass om man har en sådan här.

Det har sammanfattningsvis varit en bra dag idag. Resan av och an till Tammerfors var trevlig och Katrin var på strålande humör. Kalaset var lyckat, aningen jobbigt för vuxna öron, men det hör till. Och nu var jag på min första länk på 3 veckor, och det kändes bra. Det är länge sedan jag känt mig på så här bra humör. Hoppas det håller i sig in i morgondagen. Nu bör en vågrät position intas.