Långlänk på Långfredagen.

Kom på att jag skulle sticka ut på årets första långlänk på långfredagen. Tänkte att det är så där passligt knäppt. Vädret var ju härligt med solen skinande från en molnfri himmel, termometern låg på nollsträcket (i skuggan) och ingen farlig vind. Men först tog jag flickorna med på årets första cykeltur. Den blev inte så lång, för vägarna är inte riktigt bara ännu, men tappert kämpade dom på, och jag tror dom vill ut och cykla idag igen.

Jag har den senaste tiden funderat på om jag skulle köra en period med mycket lågpulsträning, 60-70% vilket för mig betyder ungefär 115-135 bpm. Tänkte att det är väl värt ett försök, och årets första långlänk behöver väl inte gå så hårt, så jag beslöt att köra igång. Tänkte att jag skulle "springa" i drygt 2 timmar och hålla pulsen kring 130-135

Någon hade rullat ihop sin matta och dumpat den.
Jag hoppas det inte är maffian som dumpat ett lik...

Jag tog telefonen med så att jag skulle kunna knäppa lite bilder, för det skulle jag ju nog ha tid med. Till en början gick det helt okej att jogga sakta så att pulsen hölls vid 130. Men ju längre jag "sprang", desto svårare blev det att hålla pulsen nere, speciellt då det kom motlut. (Inget konstigt med det.) Då pulsen steg över 140 började jag gå, och pulsen sjönk nog direkt, och jag joggade vidare. Jag hade tänk hålla igång drygt 2 timmar, men efter 1:15 började benen protestera. Det var inte alls tungt ur konditionssynvinkel, flåset var nästan oberört, men benen ville hem. Benen började kännas styva och det började ömma i höfter och lår, så jag bestämde att 1,5 timme får räcka till. Fick ihop 11,6 km med medelpulsen 130 bpm. Så någon långlänk blev det inte ur km-synvinkel, men 93 minuter är ändå länge för mig just nu. Hur som helst så tror jag inte att jag tänker köra någon period med lågpulsträning. Det tar sjukt i benen och det är så fruktansvärt tråkigt, och så tar det sjukt i benen. Nästa länk springer jag i min vanliga racerfart (ca.6 min/km). Det är jobbigt att springa för sakta.

Så här olika underlag fick jag springa på... Våren har sin charm.

Snö, is, sand, lera, vatten, asfalt.... Våren bjuder på varierat underlag att springa på.

Mitt ultralopp 2013

Det har blivit dags att kolla upp hur det går med mitt virtuella ultralopp. Jag har sprungit 150 km i år och har passerat Hämeenlinna. Om man skulle hålla konstant fart hela året så borde jag ha sprungit drygt 300 km och passerat Jyväskylä vid det här laget. Okej, det är inte så illa, för jag har planerat att jag skall springa betydligt mera under "sommarhalvåret". Men jag hade nog förväntat mig att få ihop drygt 200 km under årets första kvartal. Jag skyller på ryggen för att jag inte sprungit så mycket som jag tänkt mig, men jag har ändå sprungit mycket mera än under tidigare vintrar, så vi kallar det godkänt.

Virtual Run 2013 vecka 12
B är var jag finns och C är var medellöparen finns.

På tal om ryggen, så har jag fortfarande lite känningar i korsryggen när jag springer, men inte alls där emellan. Jag har börjat fundera om det kan bero på vintern, och en försämrad löpteknik under vintern. Men mina IceBugg har grymt bra grepp, och jag anser att jag springer rätt så avslappnat, utan att vara rädd för att halka. Det för tankarna vidare till skorna. Kan mina IceBuggs vara orsaken till sjukt i korsryggen? Dom känns helt bekväma, men dom är betydligt "lösare" än mina Asics, och upphöjningen under fotvalvet är heller inte lika högt som i mina andra skor.

Den packade snön på vägarna börjar nu bli mjuk, så snart har vi väl bara vägar att springa på. Skall bli spännande att se vad som händer då jag får ta på mig mina Asics och springa på barmark.

Hello!

Det har inte blivit mycket tränat de senaste veckorna, men jag visste att det skulle bli så. Däremot trodde jag inte att detta skede skulle bli så här långvarigt. Jag tänkte att jag skulle få 2 veckor med mindre tid för träning, men nu har det gått 3 veckor, och nästa vecka kommer ännu att bli likadan. Det har varit för mycket jobb och övrigt, tidsmässigt. Visst, naturligtvis skulle jag ha haft tid för lite mera träning, men jag vill inte med våld klämma in träningen i en överfylld kalender. Har man barn, så kan man inte ta den lilla tid man har för dem och sticka ut och springa.

Hur som helst så sprang jag både lördag och söndag förra veckan, och den här veckan. Men under veckan har det i princip inte blivit någon träning alls, tyvärr. Man skulle ju kunna säga att jag haft en viloperiod och laddat inför kommande träning, men det är tyvärr inte alls sant. Jag känner mig helt slut, och skulle bara vilja lägga mig ner och sova i 48 timmar. För utebliven träning betyder inte att jag suttit i soffan framför TV:n.

Men hej, jag har varit och skida. Trissan (vår lokala skidklubb) ordnade "vallningsskola" på lördagen, och där var jag i främsta led, och fick mera information om hur man skall valla skidorna än vad som rimligtvis ryms in i mitt huvud. Främsta orsaken till att jag vill lära mig valla är för att jag skall kunna hjälpa min dotter med det, för hon tycker om att skida, och hon har talang för det, till skillnad från sin far. Visst, om vädret är fint, och föret bra, så nog kan det vara riktigt skönt ute i skidspåret, men helt ärligt så är jag nog inte så förtjust i att skida. Jag gillar helt enkelt inte vintern, jag är en sommarmänniska, det bara är så. Och snö har vi ännu helt fruktansvärda mängder. Frun ville att vi skulle planera var vi skall placera nya växthuset vi bestämt oss att skaffa. "Det är en halv meter snö på bakgården, slappna av." Men det har gått bra att springa på sistone. Passligt hårt packad snö på vägarna, och där fungerar mina IceBugs perfekt. Jag litar så mycket på dem att jag saktar inte farten fastän det kommer isgata emot. (Okej, min fart är inte så enorm, men det behöver vi inte prata om nu.) Men korsryggen är inte helt återställd ännu. Det går bra att springa, den är mycket bättre, men jag känner att den inte är helt 100 ännu.

Jag längtar till vecka 16, för då har jag vintersemester, och jag hoppas att det mesta av snön har fattat att smälta bort tills dess. God Natt!