Nu börjar kroppen acceptera springandet.

På tisdagen sprang jag årets första 10:a. Det är lite blandade känslor i det påstående. Dels så känns det snopet att i slutet på April ha sprungit årets första 10:a. Det borde jag ju ha gjort hela vintern igenom. Men samtidigt så är jag nöjd och stolt. Dessutom så märkte jag på tisdagen att kroppen börjar acceptera springandet igen. Jag sprang hela vägen, även uppför, utan att pulsen skenade iväg och det kändes skönt och roligt. Igår var jag igen ut på en liten kvällsrunda som blev drygt 7 km, och även den gick lugnt och skönt. Så jag kan glädjande konstatera att jag är tillbaka i spåret.

Jag nämnde här tidigare i något inlägg att jag fått upp ögonen för calisthenics. Har tränat i biltaket var jag har en stång i dörröppningen. Men nu tröttnade jag på det och bestämde mig att bygga en ”träningspark” på bakgården. Fick hem lite rostfria stålrör här om dagen, och igår var jag upp på biltaksvinden och inventerade mitt virkesförråd. Ser ut som om jag i princip har allt hemma, så det är bara att sätta igång och bygga.

Vinterpälsen kastad.

Det blev till att ta sig ett dopp på söndagskvällen.

Vattnet var +8ºC, så det blev inte någon lång simtur.

Modigt slängde jag mig i plurret.

Och fem simtag senare så skyndade jag mig upp.

Ja e tibaax!

Okej, det blev visst en rejäl paus från bloggvärlden. Det var inte riktigt meningen, men det var kanske lika så bra. Jag hade inte riktigt någonting att skriva om, och när jag försökte skriva blev det mest negativt och buttert, så jag lät bli att publicera.

Det har ju varit en ypperlig vinter att löpträna, men tyvärr så har jag inte sprungit just alls. Det började svagt i januari, då jag sprang en gång i veckan, men sen gick jag och försträckte vänstra baklåret. Det hände på Ju-Jutsu träningarna, men det var helt och enbart min egen rörelse som orsakade det. Med motståndaren bakom ryggen och armen låst framför skulle vi slänga ut vänstra benet och sätta oss rakt ner. Det gick bra typ 20 gånger, men sen hände någonting, och det rev till i baklåret. Det var sjukt i många veckor, och nu 11 veckor senare känner jag fortfarande av det när jag pressar lite i en uppförsbacke. Normal lugn löpning går tack och lov helt bra, utan känningar. Därtill har jag hunnit men 1 veckas influensa, med 39 grader feber. Det tog ner mig ordentligt, och när jag vilat upp mig en vecka så kom maginfluensan på besök. Jag missade också Ju-Jutsu jubileumslägret som ordnades i början på mars.

Detta och stressigt på jobbet gjorde mig aningen butter och missnöjd med tillvaron, men nu så här efteråt, sett i backspegeln så var det ju naturligtvis bagateller, och ingenting att snyfta om. Men ni vet säkert hur det känns, när man ställt in sig på träning, men inte kan för att man är förkyld, eller så gör det ont någonstans. 

Nu har jag dock kommit igång med löpningen igen, och det går bra. Det är tungt, och det går långsamt, men det går bra, och det känns skönt efteråt. Jag tror inte att det blir aktuellt med deltagande i något lopp i år heller, men vi får se. Jag har ju fortfarande inte sprungit halv-maraton så där officiellt, i ett lopp. Det stör mig lite. Kan jag säga att jag sprungit halv-maraton, då jag gjort det som kvällslänk?

Bloggen då? Jag tror jag skall målmedvetet bredda mitt skrivas, och fokusera på helheten av det jag tränar. Vet inte ännu alls vart det kommer att föra denna blogg, men jag tror att den blir bättre av det.

Målsättningen för i år är enkel:

BE FUCKING AWESOME!

Nu skall jag ut och ställa i ordning växthuset.