Raseborgs Ruset 2013

Igår var det dags för Raseborgs Ruset, det enda arrangerade lopp som jag hade för avsikt att genomföra detta år. Ruset är ingen tävling, utan ett motionslopp, med avsikt att få ut folk och röra på sig. Dom har inte ens tidtagning, och rutten dom kallar 13 km är defacto endast 12,3 km, så pass oseriöst är det. Men det är ändå ett roligt lopp och det begränsar ju inte oss som ändå alltid har vår egen lilla Garmin på armen.

Ifjol sprang jag och Tomas på 1:14:27. (6:01 km/min, bpm 157/177). Tomas var taggad till tusen, och jag hade på känn att Nicka och Maria skulle vara lämpligare sällskap för mig. Nicka siktade på 6 min/km, och jag hade inga ambitioner att försöka förbättra fjolårets tid. Förra veckans jobbiga långpass fanns i tankarna, men jag vet ju av erfarenhet att en lyckad/misslyckad långlänk förra veckan inte berättar hur dagens länk kommer att gå. Nåja, startskottet gick och klungan drog iväg. Av kurvan att dömma så gick vi ut aningen aggressivare än ifjol. Det tog inte många hundra meter fören jag insåg att det inte är lönt för mig att ens försöka hinna med Tomas och de andra bekanta som deltog i loppet. Jag kollade bakåt och Maria ropade "Vi kommer nog!" Jag sprang vidare och höll lite tillbaka, väntade på att brudarna skulle komma ikapp mig. Men dom kom inte ikapp, och mellan 2-3 km i slutet på en lång raka så fanns ingen bakom mig. Då hade jag just blivit omsprungen av en kvinna i ljusröd skjorta, och jag bestämde mig för att försöka hänga på henne, trots att hon sprang aningen hårdare än min bekväma takt. Efteråt sa Maria att hon sett när jag blivit omsprungen, så hon var inte så långt efter som jag trodde.

Men det visste jag inte då, och jag hängde hyfsat bra efter hon i ljusrött ända tills vi svängde in i skogen vid 5 km. Då visade det sig, än en gång, att jag är bättre på besvärliga skogsstigar än många andra. Med det menar jag att jag tappar mindre i fart på skogsstigar än många andra. Jag kom genast ikapp och lade mig bekvämt efter ljusröda skjortan och återhämtade mig. Hon frågade ganska snart om jag vill förbi, men jag sade att jag är nöjd här bakom. Efter typ 1 km i skogen så kom vi till en stor omkullfallen gran. Hon valde att böja ner sig och ta sig under, medan jag tog omvägen runt rotvältan. Det visade sig att min omväg var aningen snabbare, och jag kom oavsiktligt förbi henne. Jag sade åt henne att det är tydligen min tur att dra en stund, och sprang vidare i min egen takt. Hon hamnade genast på efterkälken, och 2 km senare när jag kom ut från skogen så kom jag till vätskestationen. Drack gående en mugg vatten, och jag såg inte skymten av hon i ljusrött. Jag sprang vidare, men efter en dryg km så hörde jag steg närma sig, och snart en röst som sade "Jag tycks ha fördel på slätt underlag." Jag log och svarade, "Jo jag klarar mig bara i skogen." Jag var glad över att hon kom ikapp mig, för nu hade jag igen en rygg att jaga. En stund sprang vi sida vid sida, men sakta men säkert började jag tappa ställningen. På plant underlag kom jag på efterkälken, men tog fast henne igen när det blev uppför. Sprang den sista km mot mål i hennes takt, 5-10 m efter henne, och kom i mål på 1:09:46 (5:40 min/km, bpm 162/176). Jag förbättrade 20 s/km, trots att jag inte var ute efter att springa snabbare än ifjol.

Detta gladde mig, att jag förbättrade mot ifjol, med samma, eller kanske också aningen lägre, ansträngningsnivå. Till en början var jag fundersam över detta. Jag har ju sprungit betydligt mindre i år än ifjol? Men sen insåg jag att jag måste tänka mera långsiktigt. I år har jag en springsommar mera bakom mig, än ifjol. Det gav en otrolig tillfredsställelse. Jag är bättre i år, än jag var ifjol.

Nedan jämförelse Ruset 2012 mot 2013. Tyvärr så är Tempoaxeln från 3-10 på fjolårets, och från 3-9 på årets. Detta gör det lite svårare att jämföra, men man ser tydligt att fartkurvan har samma profil. Man ser också att jag sprungit "osäkert" i början. Trots detta så är pulskurvan jämnare i år. Hur som helst så var det ett roligt lopp.

Jämförelse över Raseborgs Ruset 2012 (vänster) och Ruset 2013 (höger)

Årets jobbigaste löprunda.

Förra veckan sprang jag 3 pass. For en kort runda på lördagen, för jag hade planerat in ett långpass till söndagen. Jag var taggad och ville springa ett långpass på söndagen, men det visade sig inte alls fungera. Det var riktigt fint väder under veckoslutet, och jag sprang i shorts och T-skjorta. Benen kändes aningen stumma till en början, men det gick helt okej i 5-6 km i 6 min/km tempo. Sen började det kännas jobbigt, på ett ovant sätt. Jag fick väldigt varmt, och svetten forsade. Jag var tvungen att gå lite nu som då, och efter 9 km så ville jag bara hem, men jag hade 6 km kvar. Jag följde noggrant med att jag inte slutade svettas, för då är det allvarligt. Men jag svettades hela vägen och kom till slut hem välbehållen, men det var på inget vis någon njutning, söndagens långlänk. Kan nog kalla den Årets jobbigaste pass. Jag vet fortfarande inte varför det var så jobbigt. Kanske hade jag ätit för lite?

Otroligt hur vädret varierar den här årstiden. På veckoslutet tömde jag både havtornsbuskarna och aroniahäcken på bär. Det gjorde jag i endast shorts, utan skjorta, och njöt av sannolikt årets sista värme. På tisdagen när Ellinor hade sina sista friidrotstävlingar så stod jag i tröja och frös.

På måndagen gjorde jag sylt/puré av anoniabären. Det var första gången jag prövade på någonting sånt, men det gick hur bra och enkelt som helst. Och slutresultatet blev riktigt bra. Gott på gröten, eller med naturell yoghurt. Fungerar säkert bra på plättar och vofflor också.

Ju-Jutsu.

Igår släpade jag mig äntligen till Ju-Jutsu träningarna, var en ny grundkurs hade kört igång. Kändes nog lite ovant, och den lilla smidighet i rörelserna man hade, var som bortblåst. Men samtidigt märkte jag att det nog finns där inne, så jag tror nog det kommer snabbt tillbaka. Men jag kan konstatera att man gör inte mycket med springkondition när man skall brottas med ett +100 kg muskelknippe, såvida man inte väljer att springa undan förstås. Måste börja köra lite "Cardio-styrka" igen.

Har flera veckor nu prioriterat mina byggprojekt, och träningen har kommit på andra plats. Men nu är det mesta fixat, och jag skall börja fokusera på träningen igen. I början på veckan så snubblade jag i biltaket när jag målade. Högra foten fastnade i en list, och eftersom listen fjädrade så förflyttades högra foten i sidled, ut framför vänstra benet och omöjliggjorde därmed alla möjligheter för vänstra benet att göra en insats. Övre kroppen hade ingen aning om vad som hände nere i källarplanet, så den upptäckte alltför sent att den inte fick något stöd, och rasade som ett gammalt sprängt kasino i Las Vegas. Att landa 90 kg på ett knä i grus är inte det bästa man kan göra före sin kvällslöpning. Denna vecka har jag inte sprungit ett enda pass. Fy på mig. Skall ikväll ut och prova om jag skulle få till ett skönt långpass. Med det förutsätter att detta ösregn avtar till kvällen.

Och hur går det med utmaningen då? 12 pass på 33 dagar. Inte så lysande med andra ord. Nå, vi skall se när 50 dagar är fullt, hur många pass jag blev på minus. 12 pass är ju ändå otroligt mycket bättre än inga pass alls. Smile, be happy och följ mig på instagram.

Gurkan är från mitt växthus. Tror inte EU skulle godkänna den, men den var god.