Nu börjar kroppen acceptera springandet.

På tisdagen sprang jag årets första 10:a. Det är lite blandade känslor i det påstående. Dels så känns det snopet att i slutet på April ha sprungit årets första 10:a. Det borde jag ju ha gjort hela vintern igenom. Men samtidigt så är jag nöjd och stolt. Dessutom så märkte jag på tisdagen att kroppen börjar acceptera springandet igen. Jag sprang hela vägen, även uppför, utan att pulsen skenade iväg och det kändes skönt och roligt. Igår var jag igen ut på en liten kvällsrunda som blev drygt 7 km, och även den gick lugnt och skönt. Så jag kan glädjande konstatera att jag är tillbaka i spåret.

Jag nämnde här tidigare i något inlägg att jag fått upp ögonen för calisthenics. Har tränat i biltaket var jag har en stång i dörröppningen. Men nu tröttnade jag på det och bestämde mig att bygga en ”träningspark” på bakgården. Fick hem lite rostfria stålrör här om dagen, och igår var jag upp på biltaksvinden och inventerade mitt virkesförråd. Ser ut som om jag i princip har allt hemma, så det är bara att sätta igång och bygga.