Doktorn

Var till doktorn på tisdagen. Han konstaterade att jag har vätska i bihålan och snudd på inflammation i öra. Därtill rosslande andning, slemmig hosta och huvudet fullt med snor. Så nu har jag antibiotika kur på, en medicin som skall andas in, och en tredje medicin som skall sprutas upp i näsan. Plus lite värkmedicin enligt behov. Så nu har jag snart slösat halva min semester på att vara sjuk. Den andra halvan bara måste bli bättre.

Min mor har en blomma som humlorna är helt galna i. En liten brunsring med blommor, och där var garanterat över 50 humlor och tvinnade. Fotade åtminstone 5 olika sorter. Nu är jag ingen expert på humlor, utan klassar dom bara enligt färgkombinationer och form.

89!!!

Hela förra vecka gick åt till att vara sjuk och tycka synd om sig själv. På måndagen hade jag sjuk hals, och på tisdagen hade jag 37,5 feber, vilket kändes som 47,5. Jag var helt slut och bara låg på soffan hela dagen. På onsdagen var jag feberfri, med då kom snuvan och jag började känna lite i bröstet. På torsdagen var huvudet fullt med snor, andningen rosslade, och jag hade sjukt i vänstra örat. Nu, en vecka efter att det började väller snor fortfarande ut ur huvudet, jag hostar upp slem och vad andningen beträffar så är det inte aktuellt med någonting som höjer pulsen ännu på många dagar. Min vilopuls är fortfarande några slag över 60 bpm, då den vanligtvis ligger kring 45 bpm.

Så jo, jag är aningen bitter. Hade tänkt att jag skall öka träningsmängden nu under semestern, och riktigt njuta av att kunna träna fritt... och så börjar man semestern med att vara sjuk över 1 vecka. Just av denna anledning tycker jag inte om att planera in lopp eller på något annat sätt bygga upp förväntningar. Det kommer alltid någonting i vägen och pissar på mina planer/förväntningar. Att ta dagen som den kommer och göra saker spontant är mera min grej.

Men hej! Igår när jag ställde mig på vågen så skedde någonting som inte skett på minst 10 år. Vågen visade under 90 kg!!! Yes, vad jag blev glad. Jag har länge nu pendlat mellan 90,5-91,5, och nu igår så skedde det, 90 sprack! 89,8 kg visade vågen.
2009 vägde jag som mest. Då följde jag inte med min vikt, och allt motioneras hade bara uteblivit. Kommer så bra ihåg då jag plötsligt en dag i bastun insåg att fan, jag har på riktigt blivit fet. Då ställde jag mig på vågen och trodde inte mina ögon då vågen visade 103 kg. Funderade, och kom fram till att drygt 10 år tidigare, i armén hade jag vägt 82 kg. Då bestämde jag att det var dags att skärpa sig. Jag började ingen diet, och jag började inte heller tokmotionera helt plötsligt, för jag visste att det inte skulle hålla. Tänkte istället att likt en oljetanker så måste jag sakta men säkert lägga om kursen. Kan nu konstatera att jag lyckats. För detta är jag glad, och resan fortsätter i rätt riktning.

Sjukt i halsen!

Och så gick man och blev krasslig, mitt i sommaren. Kände igår på eftermiddagen att det var någonting på gång, så jag skippade min planerade långlänk (typ 15 km). Idag har jag konstigt i halsen, så där lite sjukt, och så känns det som om där skulle finnas någonting överlopps. Musklerna är också ömma. Vet inte om det beror på mitt 50 minuters calisthenics pass på lördagen, eller på flunsan. Antagligen en kombination av båda.

En sån här skjorta behöver jag!

Nytt PB på 5 km

På Torsdagen anade jag att jag skulle bli utan springsällskap medan Ellinor tränade. Jag började tänka på intervallträning på sportplan, kanske en 4 x 4 min. När vi kom fram så kunde jag konstatera att mina antaganden varit helt riktiga. Men det var hett, jag fasade för tanken att börja med intervallträning, men jag kände inte heller för att springa runt Karis ensam. Jag började lufsa runt sportplanen, utan att ha bestämt vad som skall ske. Till min förvåning gick första km på 5:17, och jag tyckte inte ens att jag sprang hårt. Där och då bestämde jag mig för att skippa intervallträningen och istället fortsätta att yra runt runt i en hyfsad fart. Det var rätt jobbigt, men det resulterade i nytt PB på 5 km. 23:56, en minut bättre än i fjol. Jag borde naturligtvis ha stannat efter 1 km, gått några hundra meter och sedan börjat min snabba 5:a. Jag tror att jag skulle ha kapacitet att komma under 23 min, men där börjar nog min gräns komma emot. Konstaterade att jag kunde springa kring 4:40, men snabbare än det så måste jag verkligen ta i. Hade alltså inte för avsikt att springa nytt PB, det bara hände. Men nog är det tråkigt att springa runt en bana. Det går nog bra ibland, men inte skulle jag regelbundet orka med det.

Igår skulle jag egentligen ut och springa, men det blev 50 min calisthenics istället. Märkte till min förvåning att jag drog 7 pull ups. I mitten på maj då jag bestämde mig att börja med calisthenics så klarade jag 2 st, 3 st om man räknar snällt. Man blir ju faktiskt bättre på det man tränar på!

Så det känns bra nu. Semestern börjar och tränings-motivation/inspiration i form av egna framsteg blommar fram.

Nytt PB på 5 km.

Semester!

Efter halvan förra veckans måndag så sprang jag en lugn runda på tisdagen medan Ellinor fri-idrottade. Det gick helt bra, och jag kände endast svagt av halvan dagen före. På onsdagen körde jag lite calisthenics, och hade för avsikt att hålla vilodag på torsdagen. Men på torsdagskvällen kom jag ändå på mig själv att vara på väg ut och springa. Jag valde att lämna pulsbandet hemma, och testa mina gamla Nimbusar. Kan konstatera att det kändes väldigt naket att springa utan pulsbandet, och att Asics Nimbus är en otroligt bra springsko. Jag satte sulan omsorgsfullt på rätt plats, och dom levererade bra i 9 km. På fredagen när jag kom hem från jobb så ringde brorsan och skulle ha mig ut och springa, så det blev en runda till på fredagen. Då hade jag fått ihop 45 km den veckan, och bestämde att nu springer jag inte på lö-sö. Måste vakta på mig själv, så att jag förhoppningsvis slipper problemen jag hade i fjol på hösten.

Det blev mycket spring v.27

Nu började också min SEMESTER! Eller nåja, egentligen är jag permitterad v.28, och inleder därefter semestern. Hur som helst så har jag 5 veckor ledigt. Härligt! På fredag kväll anlände våra gäster från Åland, och veckoslutet spenderade jag rätt mycket på stranden med flickorna, medan den äldre generationen sysselsatte sig med utfärder runt om i regionen.

En fjant och tre häftiga brudar.

Svettig typ med en fin SICK huvudduk.
Egentligen är det ett "rör" som man
kan ha på huvudet, runt halsen
eller täcka in ansiktet med.

På måndag kväll skulle jag ut och springa, men av lite olika händelser så beslöt jag att skippa länken och vara tillsammans med lillasyster, som var lite ledsen, för hon fick inte sova på samma plats som stora flickorna. Körde istället 30 min kettlebells medan hon åt kvällsmål. På tisdagskvällen blev det inte heller någon länk. Grejade i växthuset när jag såg på klockan 20:45, och tänkte att det är dags för kvällslänk, jag skall bara fixa det här först. 23:10 kom jag in och konstaterade att kanske jag inte far och springa nu mera.

På onsdagen hade frugan kvällstur, så jag var tvungen att springa på förmiddagen, vilket jag inte alls tycker om. Dessutom började hon 13:15, istället för 14:00 som förra veckan, så min planerade långlänk fick kortas ner till en knapp 9:a. När jag skulle knyta skorna började det regna, så jag tog på mig min tunna rock. Så fort jag sprang iväg så slutade det regna, och efter dryga 2 km var jag tvungen att knyta rocken runt midjan. När jag hade 100 m kvar av länken så började det regna på nytt. Sprang alltså bokstavligt mellan skurarna. Jag kände lite svagt i korsryggen igår när jag sprang. Blev lite ängslig. Vill inte att det börjar bråka nu igen. Får se hur det känns idag då jag far en runda i Karis medan Ellinor är på sina träningar.

Trots regntunga moln så fick jag inget regn på mig. Rocken var helt överlopps.

Årets första halva!

På söndagen skjutsade jag Ellinor till Olivers. Nicka satt ute på terrassen i solen och "vaktade" barnvagnen där lillen låg och sov i skuggan. Blev en stund och prata, och det räckte inte länge före hon sa att hon hade planerat in en 25:a för måndag förmiddag. Hon tänkte starta kl.10, vilket är tidigt för mig. Jag har många gånger tänkt att jag skall pröva springa en runda på morgonen före jobbet, men det blir inte till av, för jag är helt zombie på morgonen. Jag springer helst på kvällen. Hur som helst så lovade jag att hänga på. Hon har sprungit halvmaraton många gånger, men aldrig mer är det. Själv är jag i samma sits, med skillnad att hon sprungit lopp, medan jag har sprungit mina halvor som kvällslänk. Nicka skall springa 30 km i Lidingöloppet i höst, så hon skulle vilja få lite längre sträckor i benen så småningom. Vi bestämde start följande morgon kl.10.

Foto från i vårast. Här borde vi ha svängt in till höger till
skogsrundan. Denna bild visar också hur kuperad vägen
är runt Päsaträsket.

22,2 km är det längsta jag någonsin sprungit, så jag såg fram emot 25 km med respekt, ångest, och förtvivlan, samtidigt som jag var ivrig på att skriva historia genom att öka mitt längsta pass.

Vi började med att runda Päsaträsket, vilket ger 16 km. Därefter skulle vi springa skogsrundan och vidare runt gamla skolan. Det borde ge ganska exakt 25 km. De första 5 km längs asfaltvägen löpte på aningen snabbare än vi hade tänkt, men det problemet rättade snabbt till sig själv när vi kom in på sandvägarna. Med öppna fält och åkrar längs vägen, och en gassande sol så saktade farten av för oss. Vid 8-9 km sa Nicka att hon klarar inte av 25 km i detta solgass, och om det inte börjar regna så far hon rakt, och nöjer sig med 16 km. Hon har problemet att hon svettas inte ordentligt, så hon får så otroligt varmt, och därefter frossa. Därtill så är vägen runt Päsaträsket rätt kuperad, med en massa härliga uppförs-backar. Hon bad mig fortsätta springa när hon behövde sina korta gåpauser, med det struntade jag i och gick med henne. Det var ju inte så att detta pass var något avgörande i min träningsdagbok. Far man på länk tillsammans, så kommer man också i mål tillsammans

Hur som helst, så något regn kom det inte, och vi for rakt istället för att svänga in till höger mot skogsrundan. Jag räknade att jag får ihop 18 km om jag springer raka vägen hem när Nicka är framme hos sin mor, var hon hade ungarna i förvar. Trots att det inte blev en 25:a så skulle det ändå komma att bli årets längsta länk. Men nu var ju en halva så nära, fnuttiga 3 km saknades. Jag bestämde mig snabbt för att tvinna inne i byn för att få ihop årets första halva. Jag började med att runda Lindnäs, och är jag kom upp till korset tog det emot att svänga vänster för att pinna in de 2 sista km. Men jag gjorde det, och fick ihop årets första halva. 21,4 km på 2:28 (6:55min/km). Visst, jag ökade farten lite, med det blev genast otroligt jobbigt att fortsätta springa ensam, då jag vinkat av Nicka.

Efter länken tog jag direkt flickorna och brorsan och for ner till åstranden på ett dopp innan maten. Det är så skönt att ta av sig skorna och pulsklockan, och bara gå ut i vattnet med springkläderna på. Resten av dagen gick jag omkring och var helt tömd på energi. Det är en delorsak varför jag hellre springer på kvällen, så att jag sedan får lägga mig istället för att gå hela eftermiddagen och kvällen och känna hur slut och trött jag är.

Årets första kajaktur

På tisdagen var jag med brorsan och paddla. Årets första kajaktur, för min del, brorsan var redan i vintras. Det var skönt och avkopplande, och vi hade fint väder. Vi var hela dagen ute, och tog iland och grillade korv och kokade kaffe. Terapi deluxe! Inte så mycket mera att orda om det, utan jag lämnar er med ett fotocollage av resan.

Ha en trevlig och skön midsommar allihopa!

MALMÖ!

Kan bara konstatera att det blir verkligen inte tid för att skriva här under sommaren. Men hur som helst så var jag förra veckan till Sverige på arbetsresa. Jag deltog i en maskininstallation i Malmö, och jag bara måddes ta tossorna och Garmin med, så att jag skulle kunna logga ett pass i Malmö. Jag frågade i hotellets reception åt vilket håll jag skall söka mig för att springa, och det visade sig att pildammsparken låg alldeles i närheten, så dit bar det av. Där var en hel del folk som sprang och gick med stavar. Konstaterade snabbt att jag sprang betydligt snabbare bland folk jämfört med hemma i "skogen", med samma upplevda ansträngning.

 Parken var också full med fåglar, stora och små. Till en början var jag lite osäker, men kom snabbt till att dom inte bryr sig det minsta om människor. Dom låg på gången i massor, men man kunde springa förbi dem på 15-20 cm avstånd utan att de brydde sig.

7,5 km fick jag ihop i parken. Det gjorde verkligen gått att få springa lite på tisdagskvällen. Det blev rätt långa arbetsdagar. Må-on så fick jag ihop 41 arbetstimmar, resan till Sverige inräknad. På måndagen var jag ut på en öl med Kjell, på tisdagen sprang jag istället för att dricka öl och på onsdagen kom vi till hotellet 21:15, så då var det bara en varm dusch som gällde. På torsdagen kom jag hem.

Vecka 22

Förra veckan var lyckad ur springperspektiv. På tisdagen for jag en runda runt Andersberg. Jag var förberedd på att Söndagens långpass med fartlek skulle kännas av, men det var inga problem. Sprang ledigt och avslappnat och det flöt på riktigt bra. loggade 9 km med medel 5:45 min/km.

På Torsdagen fick jag brorsan med ut på en länk. Egentligen skulle jag ha ner honom för att köra lite calisthenics, men eftersom han skulle ut och paddla kajak hela veckoslutet, och därför inte ville ha träningsvärk i hela överkroppen, så for vi ut och jogga istället.

 På lördagen var det dags för Ellinors skolavslutning, och där blev det tal om backintervaller med Nicka och Maria. Så det blev lördagskvällens tidsfördriv. Vi startade från Marias och joggade iväg till "hennes" Sigga-backen. Där körde vi 6 x 200 m backintervall. Eftersom jag tror att backintervallerna jag gjorde ifjol i Ingvallsby backen var en delorsak i att jag fick problem med låren/höften, så höll jag lite tillbaka. Ifjor sprang jag allt vad jag orkade uppför, men nu körde jag bara på med "bra fart". Sigga-backens profil är också skonsammare då den börjar och slutar med svag stigning, och endast den mittersta delen är brant. Ingvalla backen är 230 meter brant uppför, och stigningen ökar ju längre upp i backen man kommer.

På hemvägen for jag via åstranden och tog mig ett dopp med länk-kläderna på. Det var skönt och uppiggande. Dessutom så slapp jag tvätta kläderna när jag kom hem.

Ingvallby-backen till vänster och Sigga-backen till höger.

Fartlek mitt i ett långpass

När blåsan var bra förra veckan på onsdagen så for jag ut och springa. Det gick fint i drygt 6 km, men sen kände jag att nu tyckte inte "blåsan" om det här. Blåsan kom inte tillbaka, men jag fick ett sår i blåsans ytterkant, som låg precis där jag har ett veck i huden. Så jag drogs med ett sår under foten i en extra vecka. Detta, blåsan och sen såret, har gjort att jag inte på långt när kunnat springa så mycket i maj som jag tänkte mig.

Jag undersökte mina Nimbus och konstaterade att det inte sen heller är sömmen jag misstänkte som är boven. Någonting har kollapsat i skon och om inte sulan är precis på rätt ställe så kommer sulans kant att skava på foten. Blev irriterad och gick till butiken för att inhandla ett par nya Reebok. Tänkte återgå till mitt gamla trogna märke, eftersom jag vet att dom passar mina breda fötter. Men några ordentliga Reebok hade dom inte på hyllan. Jag fick pröva en Brooks sko, som satt perfekt. Den var bred och formad så att den passade min fot. Men jag ville ha en ½ nummer större än den jag prövade, men det hade dom inte, och jag vågade inte chansa, för jag kände att den var lite väl precis i längden. Sen fick jag pröva en hög med Nike skor. De två första paren var lite underliga, men sen fick jag på mig Nikes Lunarglide +4, och dom satte perfekt, så det blev ett par Nike. Mitt första par Nike, någonsin. Dom har något nytt snörsystem, som går ner ända till sulan och spänner ihop skon på ett lite annorlunda sätt. Hur bra dom är får tiden utvisa, men bra första intryck fick jag på fredagen och idag när jag sprang.

Nike Lunarglide +4

På fredagen var jag ut och testade mina nya skor, och allt gick bra. Skorna kändes bra och fotvalvet där jag hade min blåsa/sår blev inte alls irriterade. Men bäst som det var så mötte jag en grävling som kom emot mig lufsande på skogsvägen. Jag hade lite motvind, så den var typ 20 meter ifrån då den märkte mig. Under några sekunder stirrade den på mig och sprang sedan in i skogen. Jag tror den beundrade mina nya Nikes.

Idag stack jag iväg på ett långpass. Hade inga direkta planer, utan tänkte bara vimsa omkring på "mina" skogsvägar. Vet inte riktigt varför, men jag fick för mig att köra lite fartlek. Jag gick en bit för att lungna ner mig och så rusade jag iväg i en knapp kilometer, saktade in till mitt normala löptempo en stund, och sedan gick jag en bit igen för att återhämta mig. Detta tänkte jag upprepa tre gånger, men när jag skulle börja med den tredje rushen så märkte jag att förrådet var tomt, det fanns inte mera att ge, så jag la av och joggade vidare. Det blev ett jobbigt pass, och de sista 3 km var ingen direkt njutning. Jag hade tagit i lite väl mycket, och tömt min kapacitet. Eller felet var väl att jag gjorde mina rusher mitt i ett långpass. Det var inte så fiffigt. Dumt huvud får kroppen lida, men nu efteråt är jag nöjd med mina 14,7 km som jag fick ihop idag på 1:30.

Vilken blåsa

Jösses vilken blåsa jag fick under vänstra foten efter torsdagens långpass. Tog ett foto på foten, men jag struntar i att lägga upp det, ni vet hur blåsor ser ut. Sulan i skon hade glidit lite åt sidan, vilket gjorde att någon söm på insidan av skon kom åt att börja gräva sig in i fotvalvet. På fredagen var det inte så farligt, men på lördag och söndag, när blåsan började torka och läka så blev fotbottnet väldigt spänt, och det var otrevligt att stöda på foten på ett normalt sett. Fick stå över Ju-Jutsun på lördagen. Men jag fick desto mera gjort i trädgården under veckoslutet. :)

Igår var jag på Ju-Jutsu träningarna, som Shihan Risto Väntär (7.dan) ledde. Det är roligt när det ibland kommer in nån ny utifrån och drar ett träningspass. Med ny menar jag någon som normalt inte finns på plats. Väntär började träna Ju-Jutsu 1978, så han är inte direkt ny i Ju-Jutsu kretsar.

Jag "hittade" min gamla terrängcykel när jag vårstädade på gården. Började fundera om man borde reparera den och börja hänga med gänget som brukar vara ut och cykla i skogen. Det skulle vara bra komplement till springandet. Skulle gärna köpa en ny ordentlig terrängcykel, men tänkte att innan man lägger ut en massa pengar så borde man börja med den gamla, för att se om man blir biten av den sortens motioneras. Föreställer mig att det är väldigt roligt, och väldigt jobbigt för ben och flås.

Skogsvägar och långpass

På onsdagen var det varmt och soligt, så när jag kom hem från jobb så kunde jag inte hålla mig. Jag bara måddes ut och springa. Tog det sakta och lugnt, för att känna på hurdant skicket är efter flunsan. (Är fortfarande snorig.) Bestämde att det var dags att njuta av skogsvägarna. Lufsade på i sakta mak i en dryg timme och fick ihop 11 km. Pulsen var aningen hög med tanke på den otroligt sakta farten, men annars kändes allt bra, och jag njöt av att springa på skogsvägarna, i kortärmat. Nu är det sommar!

Det är här jag trivs bäst att springa.
På aningen mjuka skogsvägar och stigar, med naturen runt omkring.

Sedan hade jag lovat Nicka och Maria att hänga med på långpass på Torsdagen. Dom skulle dra sista 2 timmars länken före halvmaraton på Åland nästa veckoslut. Jag hade inte för avsikt att hänga med på hela 22 km, utan tänkte nöja mig med en dryg 10:a. När vi möttes upp visade det sig att ingen Maria skulle delta, så vi stack iväg med Nicka på tu man hand. Vi sprang först 6 km på grusväg, för att sedan springa ytterligare 6 km på mjuka skogsvägar. Sen hade vi 2 km hem på grus och asfalt. Det var ett skönt långpass i passligt prat-tempo. Vi fick ihop 14 km på 1,5 timme. Nicka skulle egentligen avsluta med ett varv runt Andersberg för att plussa på 8 km och få ihop sina 22 km, men hon kände sig lite mör i benen och så hade det kommit ett par regnskurar, så vi började bli kalla i blåsten. Hon var klok och nöjde sig med 14 km. För många är 1,5 timme eller 14 km uppvärmning, men för min kropp är det för tillfälle ett långpass. Men hej, I'm back in business!

Bilden är från onsdagen, men här sprang vi i regnet med Nicka på torsdagen.

Vilken flunsa.

Vilken flunsa jag fick. Hela förra veckan gick till att göra ingenting, annat än att läsa böcker, hosta och snyta näsan stup i kvarten. Nu har jag missat 1,5 veckas träningar, men idag skall jag försöka mig på Ju-Jutsu. Ville så ut och springa igår, men jag känner fortfarande lite i bröstet av flunsan, så jag tar det säkert och väntar lite ännu med att anstränga flåset.

Men jag fick växthuset färdigt igår. Jag har inte hållit på över 1 vecka med det. Började för en dryg vecka sedan, men sen blev jag sjuk och så har det regnat och varit blåsigt och så vidare, så det har fått vänta, men nu är det färdigt att flytta ut krukväxterna och plantera gurkor.

Det blir bättre

Sedan löprundan med öm rygg förra veckans fredag har jag sprungit 3 gånger, och alla har gått riktigt bra. Med avseende på ryggen i alla fall. Snabbt har det inte gått, men det är sekundärt. På måndagen sprang jag 10,4 km, och det kändes långt. Inte i sträcka och inte i ansträngning, men i tid, trots att det tog "bara" 1:06 så var det som om det aldrig skulle ta slut. På torsdagen sprang jag årets längsta runda på 12,4 km som tog hela 1:24, med det kändes varken långt eller tungt. Torsdagens pass var riktigt roligt. Jag sprang på "mina" skogsvägar och sandvägar som inte plogats under vintern, och dom är nu redo för spring, Jippii! När jag sprang på sandvägen förbi gamla skolan så överraskades jag av att nån hade grävt bort bron över diket, så det blev lite äventyr att ta sig över. (Okej, det var en barnlek, men det är roligare att se på saken som ett litet äventyr.) Sen såg jag två vitsvanshjortar och en hare. Dom var alla tre aningen snabbare än jag.

Jag tror att mina ryggproblem sakta men säkert dunstar bort. Det har konstant blivit bättre sen i vintras, och det började ungefär då jag skaffade min IceBuggs. Men jag har även nu sprungit flera rundor med mina Asics på barmark, och fått känningar i korsryggen. Så jag vet inte om IceBuggsen hade del i saken, eller var det så enkelt att jag på något vis ändrade min löpstil på vintern, vilket orsakade ryggproblemen. Kanske hände det något med ryggen i vintras som jag inte minns, och det har märkts av när jag sprungit. Men min huvudmisstänkte är nu styva höfter och lårmuskler. Jag tror att jag omedvetet blivit rädd att stretcha låren/höfterna sedan jag hade ont i just framsida lår/höften förra hösten. Jag har nu stretchat och masserat låren riktigt ordentligt, och det känns bättre. Låren känns lättare och smidigare. Jag upptäckte också massor av små och stora "knutar" i låren. Jag har på kvällarna suttit på golvet framför TVn och med hjälp av ett stålrör masserat lårmusklerna. Det låter rätt brutalt, men det skonar händerna. Jag började massera med händerna, men konstaterade snabbt att jag behöv redskap för det här.

Men jag vet inte med säkerhet vad som orsakat mina ryggproblem. Är det något av dessa, en kombination av dessa, eller någonting helt annat? Hur som helst så ser jag nu positivt fram mot sommaren, för jag tror att jag kommer att kunna njuta av löpningen igen. Men något lopp tänker jag fortfarande inte planera in.

Jag skulle berätta om Kenjutsu som jag testat på, men det får jag lämna till nästa inlägg. Nu skall jag ut och montera ihop vårt nya växthus. Och jag skall vara aktivare på bloggfronten nu framöver. Situationen har lugnat ner sig och jag återfår sakta det inre lugn och tid som behövs för detta.

Huvudet vill springa, ryggen vill int

Denna vecka har varit riktigt skön. Jag har vintersemester och har i stort sett gjort ingenting. Det behövdes efter den senaste tidens hektiska liv, främst från jobbfronten. Jag har en Sverigeresa från jobb ännu på kommande, men that´s it. Jag tänker inte längre jobba bort min fritid helt och hållet, som det nu blivit. Nu skall jag återgå till normala arbetstider, och fysiskt befinna mig på kontoret. Nåja, nog om detta.

Jag skippar (bort)förklaringarna om hur och varför det blivit så lite tränat och bloggat/bloggläsande den senaste tiden, och går rakt på det som är aktuellt för tillfället.

Huvudet vill springa, men ryggen vill inte. Korsryggen bråkar fortfarande. På tisdagen var jag på förmiddagen en sväng med den yngre dottern och cykla (jag sprang). Efter typ 2 km började jag känna av i korsryggen, och när vi kom hem efter 3,9 km så intresserade det inte längre att sticka iväg på min egen länk. På kvällen tänkte jag att jag skall pröva vad ryggen säger om att springa efter att ha stretchat och klämt på benen under dagens. Koncentrerade mig på att springa avslappnat och lät tankarna vandra. Springandet gick hur bra som helst. Idag var jag ut en runda, och jag kände av det i ryggen igen. Det är inte så sjukt att det hindrar mig från att springa, men det tar definitivt glädjen ur löpningen.

Jag har upptäckt att jag är styv i höfterna, framförallt på lårets framsida. Jag upptäckte att lårens framsida är otroligt spända och hittade en massa knutar i musklerna på lårets framsida. Har nu några dagar klämt och stretchat, och det tar så sjukt. Ställer mina förhoppningar till att det skall hjälpa upp situationen, för jag saknar verkligen de där sköna löprundor jag hade förra sommaren, då det var en njutning att springa.

Men nu skall jag iväg och testa på Kenjutsu. Berättar mera om det senare.