lördag 17 november 2012

Bästa Ju-Jutsu träningarna hittills!

Idag var tveklöst bästa Ju-Jutsu träningarna hittills, åtminstone för min del. Vi var udda antal igen, vilket vi ofta är, och då blir det 3 st i en grupp. Det är inte lika givande som att sparra i par. Det blir krångligt och ineffektivt. Jag antar att i ett senare skede, när man ha lärt sig tillräckligt och kan bygga upp dynamik och spontanitet i gruppen, att det då kan vara riktigt givande att sparra 3 st. Men idag hade jag tur och Sensei Forsstöm (vår tränare) vinkade mig till sig och sade att han skulle sparras med mig. Han visade och jag gjorde, följt av massvis med korrigerande uppmaningar. Stig inte så långt ut, du träffar för högt, kortare steg, vrid höften, träffa med smalbenet inte foten, vrid kroppen, kraften kommer från höften... osv. Det var lärorikt på en helt ny nivå. Nu på kvällen före bastun tränade jag mage och rygg i 30 min följt av 10 min pucklas på sandsäcken.

Igår var jag ut en runda i mörkret. Registrerade 8 km på 46:52 (5:52min/km) med pulsen 146/163. Pulsen var fortfarande aningen hög, men ändå på betydligt bättre nivå än förra veckan då jag sprang 30s/km långsammare med samma pulsvärden. Efter länken körde jag direkt 20 minuter kettlebells.

Imorgon skall jag försöka komma ut på en lite längre länk på dagen i "dagsljus", före jag för Ellinor på träningar. Någon direkt långlänk lär det inte bli, men om man skulle passera 12 km så blir det godkänt. Men det beror mycket på hur det känns imorgon då jag kommer iväg. Är i ett skede nu som springandet får gå helt enligt hur det känns just då. Känner att springandet nu behöver vara roligt, annars finns risk att intresset dalar, och det vill jag inte.

2 kommentarer:

  1. Det är rätt! Man ska träna för att det är kul. Lätt att motivationen dalar för löpningen nu när det är så mörkt och rått ute hela tiden.. På så sätt så skadade jag mig på rätt tidpunkt under året. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo visst är det så. Om det i grund och botten inte är roligt så kommer man till slut att lägga av. Så är det bara. Visst får det ibland vara motigt, tungt och jobbigt, men helhetskänslan måste vara att det är roligt och givande. Nu i höstmörkret när det känns motbjudande så brukar jag tänka tillbaka på ”Super Passen” i somras, på alla diskussioner med vänner under löppassen , stillheten på sena kvällspass i skogen, eller ”bergsbestignings-passen” med kompisarna. Då vet man att det kommer att bli ljust igen.

      Radera