Yippe ki yay!

Idag är det lördag, Ju-Jutsu träningar på agenda. Men det är helgdag. Har vi träningar idag? Jag far och se. Nej, jag vill inte köra i onödan. Ring någon och fråga. Vem? Tränaren. Nja, men... Nä, jag far och kolla. Det slutade med att jag dansade omkring med dammsugaren istället för att befinna mig på träningarna. Eller ja, jag vet fortfarande inte om vi hade träningar idag.

Random bilder från Google för att berika min historia.
(Jag har ingen kamera med när jag springer)

Men på sena eftermiddagen stack jag istället ut och springa. Och vilken upplevelse det visade sig att bli! Jag gick först en knapp kilometer för att få igång blodcirkulationen i benen, startade klockan och noterade genast att det kändes bättre än de senaste gångerna. Nöjt noterade jag också att klockan visade 5:44 min/km. (Okej, det är inte så imponerande i sig, men med tanke på de senaste 6-7 veckorna så var det racerfart för mig.) Jag fick också vinka åt Maria när jag sprang ut ur Svartå centrum, rakt in i en strålande solnedgång. Det hör till för övrigt till mina absoluta favoriter, att jogga i sol- nedgången. Den här årstiden kommer den dock lite väl tidigt, och är lite väl kort.

Jag bestämde mig för att välja Svartå flickornas hästrunda, för att få springa på skogsvägar, var jag trivs bäst. Det gav knappt 3 kilometer extra till min runda. Väl inne i skogen insåg jag att älgjakten har börjat, och jag springer och flåsar i skogen. Den tanken skrämde mig en aning, eftersom jag vet att byns jägare är beväpnade till tänderna, och det skulle inte förvåna mig om dom minerat halva skogen. Jag övervägde att svänga om, men tänkte att jag har trots allt röd rock på mig, så jag fortsatte. Och eftersom jag skriver om detta, så gick det bra.

Väl ute från skogspartiet fortsatte jag att dundra fram på en sandväg. Snart sprang jag utför, ut på ett område med åkrar på bägge sidor av vägen, och in i en tät dimma. Synnerligen intressant, eftersom jag 20 minuter tidigare bländades av solnedgången. Jag fortsatte i oförändrad fart och konstaterade att det var rätt fuktigt i luften. Plötsligt skymtade jag någon längre fram i dimman. Vem kan det där vara, någon jag känner? Vilken fart håller han, hon... kan jag springa ikapp?  Sikten var drygt 50 meter, så jag kunde inte avgöra, men springstilen tydde på att det var en hon. Märkte att jag sprang just snäppet snabbare än personen framför mig. Genast uppstod en känsla av att vara på ett lopp, och tävlingsinstinkten kom fram. Utan att medvetet öka så började jag knappa in på min nyfunna medlöpare. Två minuter senare kunde jag med säkerhet fastställa att det var en kvinna som sprang framför mig, en snabb kvinna. Drygt 1,5 kilometer senare kom jag ikapp, och sprang förbi. Hon såg inte mot mig, utan stirrade rakt fram, och jag kände inte igen henne. Fast jag tror att hon saktade in, så att jag skulle springa förbi. Hon ville väl inte ha mig flåsande 20 meter bakom. Hur som helst så fortsatte jag pressa mot morabacken, den jobbiga morabacken. Farten sjönk rejält, men jag joggade hela vägen uppför. När backen var slut och vägen planade ut var det svårt att få upp farten på nytt, och när jag väl fått upp farten skulle jag korsa 25:an, och fick snällt vänta på några bilar. Sedan for den sista kilometern lätt utför. Det hade börjat skymma, så när jag sprang de sista 100-metrarna mot gravgården möttes jag av 100 tals ljus. Det var en fin avslutning på ett mycket givande löppass, det bästa på väldigt länge. Jag kunde springa avslappnat och problemet med benet/höften är borta. Yippe ki yay... I am back!

11 km, 1:03:26 / 5:46min/km, puls 155/172