Ju-Jutsu.

Igår släpade jag mig äntligen till Ju-Jutsu träningarna, var en ny grundkurs hade kört igång. Kändes nog lite ovant, och den lilla smidighet i rörelserna man hade, var som bortblåst. Men samtidigt märkte jag att det nog finns där inne, så jag tror nog det kommer snabbt tillbaka. Men jag kan konstatera att man gör inte mycket med springkondition när man skall brottas med ett +100 kg muskelknippe, såvida man inte väljer att springa undan förstås. Måste börja köra lite "Cardio-styrka" igen.

Har flera veckor nu prioriterat mina byggprojekt, och träningen har kommit på andra plats. Men nu är det mesta fixat, och jag skall börja fokusera på träningen igen. I början på veckan så snubblade jag i biltaket när jag målade. Högra foten fastnade i en list, och eftersom listen fjädrade så förflyttades högra foten i sidled, ut framför vänstra benet och omöjliggjorde därmed alla möjligheter för vänstra benet att göra en insats. Övre kroppen hade ingen aning om vad som hände nere i källarplanet, så den upptäckte alltför sent att den inte fick något stöd, och rasade som ett gammalt sprängt kasino i Las Vegas. Att landa 90 kg på ett knä i grus är inte det bästa man kan göra före sin kvällslöpning. Denna vecka har jag inte sprungit ett enda pass. Fy på mig. Skall ikväll ut och prova om jag skulle få till ett skönt långpass. Med det förutsätter att detta ösregn avtar till kvällen.

Och hur går det med utmaningen då? 12 pass på 33 dagar. Inte så lysande med andra ord. Nå, vi skall se när 50 dagar är fullt, hur många pass jag blev på minus. 12 pass är ju ändå otroligt mycket bättre än inga pass alls. Smile, be happy och följ mig på instagram.

Gurkan är från mitt växthus. Tror inte EU skulle godkänna den, men den var god.

8 km sub 40!

Det blev inget långpass förra veckan ändå sen. Har haft mycket bygg-relaterat hemma nu som jag har prioriterat. Vill få en del saker färdiga innan hösten börjar på allvar. På onsdagskvällen hade jag tänkt springa långt, men det regnade precis hela dagen, så jag låg på golvet och stretchade framför TV med flickorna. Men sen 21-tiden så hade det nästan slutat regna, så jag tvingade ut mig på en snabb runda i byn. Fick ihop 7 km på 35,5 min (5:04 min/km). Sen på lördagen sprang jag en lugn 10:a, och konstaterade när jag förde in passet i dagboken att det är väldigt länge sedan jag sprungit 10 km eller längre. Första juli sprang jag 21,4 km, när jag var ut på långlänk med Nicka, men sen dess har det varit ensiffrigt.

Igår hade jag bestämt att jag skulle få till ett långpass, men sidobara, klockan är 21:10 och jag står och målar. Jag tvingade mig ändå ut på en snabbdistans. Och vilket pass det blev! När jag började jogga så klickade jag några gånger på ”random album” i mp3-spelaren och fick igång Sabaton. [Ojoj, jag vet av erfarenhet att Sabaton har en farthöjande effekt på min löpning.] Tänkte "Okej, nu blir det kämpigt, men okej." Rusade iväg och valde min favorit 8:a runt Gamel Skolan. Första halvan gick riktigt bra, men sen mellan 4,5 och 5,5 km, i motlutet upp till 25:an så fick jag verkligen kämpa för att hålla farten. Sen blev det lättare när det for utför i Ingvalla backan, men vid det här laget hade det verkligen börjar skymma, och jag var lite orolig att stiga snett eller snubbla när det for utför så hejdlöst. Men bra gick det och sen var det bara att bita ihop och pina de sista 2 km hem. Stannade klockan på 8 km och, jihuu! 39:58. 8:an sub 40, personbästa! Men jag var helt slut, och skulle inte ha orkat många meter till. Intressant hur stor inverkan psyket kan ha på löpningen. Om man har ställt in sig på 8 km snabbt, så orkar man just och just 8. Men är helt övertygad om att jag skulle ha orkat 12 km igår om jag hade från början tänkt mig 12 km. (Farten skulle naturligtvis ha varit aningen lägre.)

8:an sub 40! Jeee!

Min utmaning går sådär. Har nu 10 pass på 22 dagar. Ligger alltså 1 pass efter om jag inte springer idag, vilket jag inte har för avsikt att göra. Jag har lite för mycket annat att stå i för att klara av denna utmaning inser jag nu. Det har heller inte just blivit tränat någon styrka på sista tiden, så det måste jag också få till. Dessutom har jag inte ännu kommit igång med Ju-Jutsu träningarna, och så har jag tänkt aktivera mig i FBK på nytt. Phuu! Reglerna i utmaningen är förvisso att fart och sträcka inte har någon betydelse, pass som pass, men jag tänker inte börja fylla upp med korta små ”skitpass” bara för att klara utmaningen. Jag har sprungit mindre än tänkt, men jag har haft förvånandsvärt bra kvalitet på mina löppass under den senaste tiden. Men utmaningen är hur som helst mycket bra, för jag är inte så säker på om förra onsdagens, eller gårdagens kvällspass skulle ha blivit av om inte denna utmaning funnits där i bakhuvudet och påmint att det är dags för löpning.

Backintervaller

Körde backintervaller på lördagskvällen. Jag höll på att spika upp panel i biltaket och kom av någon märklig anledning på idén att springa backintervaller. Tänkte att det skulle vara en god idé, så jag plockade undan verktygen lite tidigare och joggade iväg mot brinkbackan. Tänkte köra 6 st, men efter fjärde så började jag gå hemåt, men jag svängde och körde en till. Resultatet blev 5 x 280 m (1:15, 1:16, 1:15, 1:20, 1:20)

Pulsen han inte över 170 en enda gång, men flåset, voi söta öde. Backen är asfalterad med en hyfsat brant profil, 35-40 meter stigning på 280 m. Den planar ut i toppen, men det är där som det är som jobbigast. Jag var för slut för att följa med klockan, men det kändes som om farten sjönk mot slutet, även fast backen planade ut. Men jag är nöjd, för jag fick det att kännas i benen, vilket inte brukar hända alltför ofta då jag springer. Men värst var nog flåset. Nu efteråt kan det kännas att jag borde ha kört den sista av de planerad 6, men då igår i backen sa kroppen nej, inte flera, och jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen bättre i år.

Brinkbackan. 280m lång, stigning 35-40m.

Nu har det varit många snabba 8:or och tokigheter. Denna vecka är det dags för lugna "långpass". Det ser jag fram emot. Borde även ta mig i kragen och börja gå på Ju-Jutsu träningarna nu igen, när jag börjar jobba efter semestern.

Utmaningen jag nämnde i förra inlägget är att springa 50 löppass på 100 dagar. Jag startade 30.7, och ligger än så länge bra till med 7 löppass på 13 dagar. Läste om utmaningen på Suzans blogg, och tänkte att det där skall jag ta mig an. Jag startade dock min utmaning lite senare än dom andra, eftersom jag var sjuk just då, och det är ju bara korkat att börja en sådan här grej när man är sjuk. Bättre att vila, och starta utmaningen då man springer första passet. Men jag kör alltså denna utmaning helt solo, bara som morot för mig själv att springa lite mera/oftare.

ÅLAND!

Är nu återställd efter min eländiga flunsa som jag drogs med halva semestern. De två första semesterveckorna for mer eller mindre till spillo, och nu är det riktigt snart dags att återvända till jobb och vardag, vilket jag inte riktigt är redo för. Men det beror väl mera på att jag vet vad som väntar mig på jobbet, än att jag skulle ha haft för kort semester.

Åland, Eckerö.

Hur som helst så var vi över till Åland förra veckan och hälsade på släktingar. Vi hade förmånen att bo i deras sommarstuga, några km från deras hem, så det var perfekt. Vi trivdes bra, och de fem dagarna på Åland var över alltför fort. Vi steg upp tidigt på onsdagen, körde iväg mot Åbo och åt morgonmål på båten. Vi stannade utanför Lumparlands bybutik för att inhandla lite kvälls- och morgonmål till stugan, och där utanför träffar vi Åsa som stannar till vid butiken på väg hem från jobb. Resten av kvällen satt vi i deras kök och pratade, åt mat, drack kaffe och pratade.

På torsdagen sprang jag från stugan hem till dom med flickorna på sina cyklar. Jag lämnade flickorna där och sprang tillbaka till stugan och fick ihop 8 km, i aningen högre tempo (5:24 min/km) än vanligt, men cyklande flickor brukar ha den effekten.

Åland.

Sen gjorde vi inte mycket att skriva om resten av torsdagen och fredagen. Vi grillade, umgicks och njöt av tillvaron. På fredagen åkte vi omkring lite i trakten och stannade till vid glasskiosken var Ellen jobbar. Jag sa att vi vill ha glassbollar stora som fotbollar, och även om det inte riktigt blev så stora bollar så var dom nog ändå typ dubbelt större än glassbollarna man brukar få.

Lösglass, modell Ellen.

På lördagen körde vi ut till Eckerö till Käringsunds Viltsafari, var vi fick se kanadensiska dovhjortar, vildsvin, strutsar, och en hel massa hjortar och rådjur. Vi fick mata strutsarna med nyklippt gräs. Det var en trevlig utfärd, inte så speciellt, men helt roligt att ha stått framför en struts i verkliga livet. Vildsvinen var lite tråkiga att se på.

Käringsunds Viltsafari på Eckerö.

Sen på lördagen fick jag med Ellen på en löptur, efter att hon åkt vattenskidor. Och vilken löptur det blev. Jag tror att vi båda var nervösa hur vi skulle orka med i den andras fart, och vi drog iväg i hyfsat tempo direkt. Ellen orienterar och springer regelbundet, och hon var fullt kapabel att visa mig vad springa betyder. Upp och ner längs en grusväg, och en sväng genom ett skogsparti. Fick nästan en känsla av att delta i ett lopp, då jag sprang på okända stigar, med trevligt sällskap som jag inte sprungit med förut, och i en rasande fart. När vi kom till sista motlutet sa Ellen "Nu rusar vi?". Jag försökte svara att "Jo, jag kommer inte att hinna med, men jag kommer nog efter". Jag vet inte om hon uppfattade mina ord bakom mitt flämtas, men hon rusade, och det fanns ingen chans i världen att jag skulle ha fått upp samma fart. Men vi sprang 8 km med 5:04 min/km snittfart, vilket jag är supernöjd med. Det är bra att ibland få springa med någon som verkligen kan dra upp farten åt en, och sparka ut en från bekvämlighetszonen som man så lätt fastnar i. När vi återhämtat oss tillräckligt för att kunna prata så avslutade vi länken på mitt favoritsätt, att gå ut i vattnet med kläderna på. Löprundan med "Ålands orienteringselit" var tveklöst en av årets bästa. Tack Ellen.

Margaretas höns. Frun har länge redan pratat om att hon vill ha höns,
men det är en annan historia.

På söndagen var det dags att bryta upp och komma hem tillbaka. Skulle gärna ha stannat en vecka till, men dom skulle antagligen ha tröttnat på oss då. :) Vi stannade till hos Margareta och kollade in hennes höns, och sedan fick vi skynda iväg oss in till Mariehamn. På båten åt vi i buffén, och söta öde. Jag får nog springa 200 km för att göra av med energin som jag tryckte in.

Viking Lines nya stolthet, Grace, tog oss hem.

Jag har även tagit an Suzans utmaning, men det skriver jag om i nästa inlägg.

Doktorn

Var till doktorn på tisdagen. Han konstaterade att jag har vätska i bihålan och snudd på inflammation i öra. Därtill rosslande andning, slemmig hosta och huvudet fullt med snor. Så nu har jag antibiotika kur på, en medicin som skall andas in, och en tredje medicin som skall sprutas upp i näsan. Plus lite värkmedicin enligt behov. Så nu har jag snart slösat halva min semester på att vara sjuk. Den andra halvan bara måste bli bättre.

Min mor har en blomma som humlorna är helt galna i. En liten brunsring med blommor, och där var garanterat över 50 humlor och tvinnade. Fotade åtminstone 5 olika sorter. Nu är jag ingen expert på humlor, utan klassar dom bara enligt färgkombinationer och form.

89!!!

Hela förra vecka gick åt till att vara sjuk och tycka synd om sig själv. På måndagen hade jag sjuk hals, och på tisdagen hade jag 37,5 feber, vilket kändes som 47,5. Jag var helt slut och bara låg på soffan hela dagen. På onsdagen var jag feberfri, med då kom snuvan och jag började känna lite i bröstet. På torsdagen var huvudet fullt med snor, andningen rosslade, och jag hade sjukt i vänstra örat. Nu, en vecka efter att det började väller snor fortfarande ut ur huvudet, jag hostar upp slem och vad andningen beträffar så är det inte aktuellt med någonting som höjer pulsen ännu på många dagar. Min vilopuls är fortfarande några slag över 60 bpm, då den vanligtvis ligger kring 45 bpm.

Så jo, jag är aningen bitter. Hade tänkt att jag skall öka träningsmängden nu under semestern, och riktigt njuta av att kunna träna fritt... och så börjar man semestern med att vara sjuk över 1 vecka. Just av denna anledning tycker jag inte om att planera in lopp eller på något annat sätt bygga upp förväntningar. Det kommer alltid någonting i vägen och pissar på mina planer/förväntningar. Att ta dagen som den kommer och göra saker spontant är mera min grej.

Men hej! Igår när jag ställde mig på vågen så skedde någonting som inte skett på minst 10 år. Vågen visade under 90 kg!!! Yes, vad jag blev glad. Jag har länge nu pendlat mellan 90,5-91,5, och nu igår så skedde det, 90 sprack! 89,8 kg visade vågen.
2009 vägde jag som mest. Då följde jag inte med min vikt, och allt motioneras hade bara uteblivit. Kommer så bra ihåg då jag plötsligt en dag i bastun insåg att fan, jag har på riktigt blivit fet. Då ställde jag mig på vågen och trodde inte mina ögon då vågen visade 103 kg. Funderade, och kom fram till att drygt 10 år tidigare, i armén hade jag vägt 82 kg. Då bestämde jag att det var dags att skärpa sig. Jag började ingen diet, och jag började inte heller tokmotionera helt plötsligt, för jag visste att det inte skulle hålla. Tänkte istället att likt en oljetanker så måste jag sakta men säkert lägga om kursen. Kan nu konstatera att jag lyckats. För detta är jag glad, och resan fortsätter i rätt riktning.

Sjukt i halsen!

Och så gick man och blev krasslig, mitt i sommaren. Kände igår på eftermiddagen att det var någonting på gång, så jag skippade min planerade långlänk (typ 15 km). Idag har jag konstigt i halsen, så där lite sjukt, och så känns det som om där skulle finnas någonting överlopps. Musklerna är också ömma. Vet inte om det beror på mitt 50 minuters calisthenics pass på lördagen, eller på flunsan. Antagligen en kombination av båda.

En sån här skjorta behöver jag!

Nytt PB på 5 km

På Torsdagen anade jag att jag skulle bli utan springsällskap medan Ellinor tränade. Jag började tänka på intervallträning på sportplan, kanske en 4 x 4 min. När vi kom fram så kunde jag konstatera att mina antaganden varit helt riktiga. Men det var hett, jag fasade för tanken att börja med intervallträning, men jag kände inte heller för att springa runt Karis ensam. Jag började lufsa runt sportplanen, utan att ha bestämt vad som skall ske. Till min förvåning gick första km på 5:17, och jag tyckte inte ens att jag sprang hårt. Där och då bestämde jag mig för att skippa intervallträningen och istället fortsätta att yra runt runt i en hyfsad fart. Det var rätt jobbigt, men det resulterade i nytt PB på 5 km. 23:56, en minut bättre än i fjol. Jag borde naturligtvis ha stannat efter 1 km, gått några hundra meter och sedan börjat min snabba 5:a. Jag tror att jag skulle ha kapacitet att komma under 23 min, men där börjar nog min gräns komma emot. Konstaterade att jag kunde springa kring 4:40, men snabbare än det så måste jag verkligen ta i. Hade alltså inte för avsikt att springa nytt PB, det bara hände. Men nog är det tråkigt att springa runt en bana. Det går nog bra ibland, men inte skulle jag regelbundet orka med det.

Igår skulle jag egentligen ut och springa, men det blev 50 min calisthenics istället. Märkte till min förvåning att jag drog 7 pull ups. I mitten på maj då jag bestämde mig att börja med calisthenics så klarade jag 2 st, 3 st om man räknar snällt. Man blir ju faktiskt bättre på det man tränar på!

Så det känns bra nu. Semestern börjar och tränings-motivation/inspiration i form av egna framsteg blommar fram.

Nytt PB på 5 km.

Semester!

Efter halvan förra veckans måndag så sprang jag en lugn runda på tisdagen medan Ellinor fri-idrottade. Det gick helt bra, och jag kände endast svagt av halvan dagen före. På onsdagen körde jag lite calisthenics, och hade för avsikt att hålla vilodag på torsdagen. Men på torsdagskvällen kom jag ändå på mig själv att vara på väg ut och springa. Jag valde att lämna pulsbandet hemma, och testa mina gamla Nimbusar. Kan konstatera att det kändes väldigt naket att springa utan pulsbandet, och att Asics Nimbus är en otroligt bra springsko. Jag satte sulan omsorgsfullt på rätt plats, och dom levererade bra i 9 km. På fredagen när jag kom hem från jobb så ringde brorsan och skulle ha mig ut och springa, så det blev en runda till på fredagen. Då hade jag fått ihop 45 km den veckan, och bestämde att nu springer jag inte på lö-sö. Måste vakta på mig själv, så att jag förhoppningsvis slipper problemen jag hade i fjol på hösten.

Det blev mycket spring v.27

Nu började också min SEMESTER! Eller nåja, egentligen är jag permitterad v.28, och inleder därefter semestern. Hur som helst så har jag 5 veckor ledigt. Härligt! På fredag kväll anlände våra gäster från Åland, och veckoslutet spenderade jag rätt mycket på stranden med flickorna, medan den äldre generationen sysselsatte sig med utfärder runt om i regionen.

En fjant och tre häftiga brudar.

Svettig typ med en fin SICK huvudduk.
Egentligen är det ett "rör" som man
kan ha på huvudet, runt halsen
eller täcka in ansiktet med.

På måndag kväll skulle jag ut och springa, men av lite olika händelser så beslöt jag att skippa länken och vara tillsammans med lillasyster, som var lite ledsen, för hon fick inte sova på samma plats som stora flickorna. Körde istället 30 min kettlebells medan hon åt kvällsmål. På tisdagskvällen blev det inte heller någon länk. Grejade i växthuset när jag såg på klockan 20:45, och tänkte att det är dags för kvällslänk, jag skall bara fixa det här först. 23:10 kom jag in och konstaterade att kanske jag inte far och springa nu mera.

På onsdagen hade frugan kvällstur, så jag var tvungen att springa på förmiddagen, vilket jag inte alls tycker om. Dessutom började hon 13:15, istället för 14:00 som förra veckan, så min planerade långlänk fick kortas ner till en knapp 9:a. När jag skulle knyta skorna började det regna, så jag tog på mig min tunna rock. Så fort jag sprang iväg så slutade det regna, och efter dryga 2 km var jag tvungen att knyta rocken runt midjan. När jag hade 100 m kvar av länken så började det regna på nytt. Sprang alltså bokstavligt mellan skurarna. Jag kände lite svagt i korsryggen igår när jag sprang. Blev lite ängslig. Vill inte att det börjar bråka nu igen. Får se hur det känns idag då jag far en runda i Karis medan Ellinor är på sina träningar.

Trots regntunga moln så fick jag inget regn på mig. Rocken var helt överlopps.

Årets första halva!

På söndagen skjutsade jag Ellinor till Olivers. Nicka satt ute på terrassen i solen och "vaktade" barnvagnen där lillen låg och sov i skuggan. Blev en stund och prata, och det räckte inte länge före hon sa att hon hade planerat in en 25:a för måndag förmiddag. Hon tänkte starta kl.10, vilket är tidigt för mig. Jag har många gånger tänkt att jag skall pröva springa en runda på morgonen före jobbet, men det blir inte till av, för jag är helt zombie på morgonen. Jag springer helst på kvällen. Hur som helst så lovade jag att hänga på. Hon har sprungit halvmaraton många gånger, men aldrig mer är det. Själv är jag i samma sits, med skillnad att hon sprungit lopp, medan jag har sprungit mina halvor som kvällslänk. Nicka skall springa 30 km i Lidingöloppet i höst, så hon skulle vilja få lite längre sträckor i benen så småningom. Vi bestämde start följande morgon kl.10.

Foto från i vårast. Här borde vi ha svängt in till höger till
skogsrundan. Denna bild visar också hur kuperad vägen
är runt Päsaträsket.

22,2 km är det längsta jag någonsin sprungit, så jag såg fram emot 25 km med respekt, ångest, och förtvivlan, samtidigt som jag var ivrig på att skriva historia genom att öka mitt längsta pass.

Vi började med att runda Päsaträsket, vilket ger 16 km. Därefter skulle vi springa skogsrundan och vidare runt gamla skolan. Det borde ge ganska exakt 25 km. De första 5 km längs asfaltvägen löpte på aningen snabbare än vi hade tänkt, men det problemet rättade snabbt till sig själv när vi kom in på sandvägarna. Med öppna fält och åkrar längs vägen, och en gassande sol så saktade farten av för oss. Vid 8-9 km sa Nicka att hon klarar inte av 25 km i detta solgass, och om det inte börjar regna så far hon rakt, och nöjer sig med 16 km. Hon har problemet att hon svettas inte ordentligt, så hon får så otroligt varmt, och därefter frossa. Därtill så är vägen runt Päsaträsket rätt kuperad, med en massa härliga uppförs-backar. Hon bad mig fortsätta springa när hon behövde sina korta gåpauser, med det struntade jag i och gick med henne. Det var ju inte så att detta pass var något avgörande i min träningsdagbok. Far man på länk tillsammans, så kommer man också i mål tillsammans

Hur som helst, så något regn kom det inte, och vi for rakt istället för att svänga in till höger mot skogsrundan. Jag räknade att jag får ihop 18 km om jag springer raka vägen hem när Nicka är framme hos sin mor, var hon hade ungarna i förvar. Trots att det inte blev en 25:a så skulle det ändå komma att bli årets längsta länk. Men nu var ju en halva så nära, fnuttiga 3 km saknades. Jag bestämde mig snabbt för att tvinna inne i byn för att få ihop årets första halva. Jag började med att runda Lindnäs, och är jag kom upp till korset tog det emot att svänga vänster för att pinna in de 2 sista km. Men jag gjorde det, och fick ihop årets första halva. 21,4 km på 2:28 (6:55min/km). Visst, jag ökade farten lite, med det blev genast otroligt jobbigt att fortsätta springa ensam, då jag vinkat av Nicka.

Efter länken tog jag direkt flickorna och brorsan och for ner till åstranden på ett dopp innan maten. Det är så skönt att ta av sig skorna och pulsklockan, och bara gå ut i vattnet med springkläderna på. Resten av dagen gick jag omkring och var helt tömd på energi. Det är en delorsak varför jag hellre springer på kvällen, så att jag sedan får lägga mig istället för att gå hela eftermiddagen och kvällen och känna hur slut och trött jag är.

Årets första kajaktur

På tisdagen var jag med brorsan och paddla. Årets första kajaktur, för min del, brorsan var redan i vintras. Det var skönt och avkopplande, och vi hade fint väder. Vi var hela dagen ute, och tog iland och grillade korv och kokade kaffe. Terapi deluxe! Inte så mycket mera att orda om det, utan jag lämnar er med ett fotocollage av resan.

Ha en trevlig och skön midsommar allihopa!

MALMÖ!

Kan bara konstatera att det blir verkligen inte tid för att skriva här under sommaren. Men hur som helst så var jag förra veckan till Sverige på arbetsresa. Jag deltog i en maskininstallation i Malmö, och jag bara måddes ta tossorna och Garmin med, så att jag skulle kunna logga ett pass i Malmö. Jag frågade i hotellets reception åt vilket håll jag skall söka mig för att springa, och det visade sig att pildammsparken låg alldeles i närheten, så dit bar det av. Där var en hel del folk som sprang och gick med stavar. Konstaterade snabbt att jag sprang betydligt snabbare bland folk jämfört med hemma i "skogen", med samma upplevda ansträngning.

 Parken var också full med fåglar, stora och små. Till en början var jag lite osäker, men kom snabbt till att dom inte bryr sig det minsta om människor. Dom låg på gången i massor, men man kunde springa förbi dem på 15-20 cm avstånd utan att de brydde sig.

7,5 km fick jag ihop i parken. Det gjorde verkligen gått att få springa lite på tisdagskvällen. Det blev rätt långa arbetsdagar. Må-on så fick jag ihop 41 arbetstimmar, resan till Sverige inräknad. På måndagen var jag ut på en öl med Kjell, på tisdagen sprang jag istället för att dricka öl och på onsdagen kom vi till hotellet 21:15, så då var det bara en varm dusch som gällde. På torsdagen kom jag hem.

Vecka 22

Förra veckan var lyckad ur springperspektiv. På tisdagen for jag en runda runt Andersberg. Jag var förberedd på att Söndagens långpass med fartlek skulle kännas av, men det var inga problem. Sprang ledigt och avslappnat och det flöt på riktigt bra. loggade 9 km med medel 5:45 min/km.

På Torsdagen fick jag brorsan med ut på en länk. Egentligen skulle jag ha ner honom för att köra lite calisthenics, men eftersom han skulle ut och paddla kajak hela veckoslutet, och därför inte ville ha träningsvärk i hela överkroppen, så for vi ut och jogga istället.

 På lördagen var det dags för Ellinors skolavslutning, och där blev det tal om backintervaller med Nicka och Maria. Så det blev lördagskvällens tidsfördriv. Vi startade från Marias och joggade iväg till "hennes" Sigga-backen. Där körde vi 6 x 200 m backintervall. Eftersom jag tror att backintervallerna jag gjorde ifjol i Ingvallsby backen var en delorsak i att jag fick problem med låren/höften, så höll jag lite tillbaka. Ifjor sprang jag allt vad jag orkade uppför, men nu körde jag bara på med "bra fart". Sigga-backens profil är också skonsammare då den börjar och slutar med svag stigning, och endast den mittersta delen är brant. Ingvalla backen är 230 meter brant uppför, och stigningen ökar ju längre upp i backen man kommer.

På hemvägen for jag via åstranden och tog mig ett dopp med länk-kläderna på. Det var skönt och uppiggande. Dessutom så slapp jag tvätta kläderna när jag kom hem.

Ingvallby-backen till vänster och Sigga-backen till höger.

Fartlek mitt i ett långpass

När blåsan var bra förra veckan på onsdagen så for jag ut och springa. Det gick fint i drygt 6 km, men sen kände jag att nu tyckte inte "blåsan" om det här. Blåsan kom inte tillbaka, men jag fick ett sår i blåsans ytterkant, som låg precis där jag har ett veck i huden. Så jag drogs med ett sår under foten i en extra vecka. Detta, blåsan och sen såret, har gjort att jag inte på långt när kunnat springa så mycket i maj som jag tänkte mig.

Jag undersökte mina Nimbus och konstaterade att det inte sen heller är sömmen jag misstänkte som är boven. Någonting har kollapsat i skon och om inte sulan är precis på rätt ställe så kommer sulans kant att skava på foten. Blev irriterad och gick till butiken för att inhandla ett par nya Reebok. Tänkte återgå till mitt gamla trogna märke, eftersom jag vet att dom passar mina breda fötter. Men några ordentliga Reebok hade dom inte på hyllan. Jag fick pröva en Brooks sko, som satt perfekt. Den var bred och formad så att den passade min fot. Men jag ville ha en ½ nummer större än den jag prövade, men det hade dom inte, och jag vågade inte chansa, för jag kände att den var lite väl precis i längden. Sen fick jag pröva en hög med Nike skor. De två första paren var lite underliga, men sen fick jag på mig Nikes Lunarglide +4, och dom satte perfekt, så det blev ett par Nike. Mitt första par Nike, någonsin. Dom har något nytt snörsystem, som går ner ända till sulan och spänner ihop skon på ett lite annorlunda sätt. Hur bra dom är får tiden utvisa, men bra första intryck fick jag på fredagen och idag när jag sprang.

Nike Lunarglide +4

På fredagen var jag ut och testade mina nya skor, och allt gick bra. Skorna kändes bra och fotvalvet där jag hade min blåsa/sår blev inte alls irriterade. Men bäst som det var så mötte jag en grävling som kom emot mig lufsande på skogsvägen. Jag hade lite motvind, så den var typ 20 meter ifrån då den märkte mig. Under några sekunder stirrade den på mig och sprang sedan in i skogen. Jag tror den beundrade mina nya Nikes.

Idag stack jag iväg på ett långpass. Hade inga direkta planer, utan tänkte bara vimsa omkring på "mina" skogsvägar. Vet inte riktigt varför, men jag fick för mig att köra lite fartlek. Jag gick en bit för att lungna ner mig och så rusade jag iväg i en knapp kilometer, saktade in till mitt normala löptempo en stund, och sedan gick jag en bit igen för att återhämta mig. Detta tänkte jag upprepa tre gånger, men när jag skulle börja med den tredje rushen så märkte jag att förrådet var tomt, det fanns inte mera att ge, så jag la av och joggade vidare. Det blev ett jobbigt pass, och de sista 3 km var ingen direkt njutning. Jag hade tagit i lite väl mycket, och tömt min kapacitet. Eller felet var väl att jag gjorde mina rusher mitt i ett långpass. Det var inte så fiffigt. Dumt huvud får kroppen lida, men nu efteråt är jag nöjd med mina 14,7 km som jag fick ihop idag på 1:30.

Vilken blåsa

Jösses vilken blåsa jag fick under vänstra foten efter torsdagens långpass. Tog ett foto på foten, men jag struntar i att lägga upp det, ni vet hur blåsor ser ut. Sulan i skon hade glidit lite åt sidan, vilket gjorde att någon söm på insidan av skon kom åt att börja gräva sig in i fotvalvet. På fredagen var det inte så farligt, men på lördag och söndag, när blåsan började torka och läka så blev fotbottnet väldigt spänt, och det var otrevligt att stöda på foten på ett normalt sett. Fick stå över Ju-Jutsun på lördagen. Men jag fick desto mera gjort i trädgården under veckoslutet. :)

Igår var jag på Ju-Jutsu träningarna, som Shihan Risto Väntär (7.dan) ledde. Det är roligt när det ibland kommer in nån ny utifrån och drar ett träningspass. Med ny menar jag någon som normalt inte finns på plats. Väntär började träna Ju-Jutsu 1978, så han är inte direkt ny i Ju-Jutsu kretsar.

Jag "hittade" min gamla terrängcykel när jag vårstädade på gården. Började fundera om man borde reparera den och börja hänga med gänget som brukar vara ut och cykla i skogen. Det skulle vara bra komplement till springandet. Skulle gärna köpa en ny ordentlig terrängcykel, men tänkte att innan man lägger ut en massa pengar så borde man börja med den gamla, för att se om man blir biten av den sortens motioneras. Föreställer mig att det är väldigt roligt, och väldigt jobbigt för ben och flås.