Igår blev det lite annorlunda Ju-Jutsu träningar då vi fick hålla till i boxningssalen, eftersom "vår" sal var upptagen. Där fanns en massa typer som slängde omkring varandra, där pågick ett Judo läger. Men hur som helst, så eftersom vi befann oss i en boxningssal med en massa sandsäckar och mittsar så kunde vi ju inte låta bli att "ta seden dit man kommer" och leka med dessa. Men vi inspirerades egentligen inte av boxning, utan av thaiboxning. Det blev en hel del armbågar och smalben, vilket syns idag. Det ser sjukt ut, men det är det inte.
Idag lös solen fint och det var bara -8 grader kallt, vilket kändes helt okej mot -25 som vi hade på fredagen. Så jag klädde på mig och drog iväg ut och springa. Hade hela veckan sett fram emot att springa på veckoslutet, men medan jag klädde på mig fick jag en känsla av att detta inte skulle sluta med ett leende. Och så rätt jag fick. När jag sprungit en knapp kilometer så fick jag konstatera att min korsrygg inte vill låta mig njuta av att springa. Jag gav det en stund, tänkte att om jag sakta lufsar på så går det nog över. Men nej, när jag efter 2,75 km sprang förbi vägskälet hemåt eller länge bortåt så stannade jag klockan och traskade hem. När huvudet äntligen vill springa på vintern, ja då faller det på något annat istället. Men int då.
Jag finner det märkligt att jag kan köra hemmastyrka för hela kroppen, inklusive mage och rygg, utan att korsryggen misstycker det minsta. Även Ju-Jutsu träningarna går bra, och där ingår slag, sparkar och kast, men inga protester från korsryggen. Men att jogga ett par kilometer, nej där gick man över gränsen för vad ryggen går med på. Jag förstår inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar