En blick i backspegeln.

I år kom jag igång med löpningen redan från början av Mars, en klar förbättring jämfört med förra året då jag började jogga i slutet av Maj. Jag räknar med att jag började motions-jogga förra året. Det blev aningen halvhjärtat och jag har registrerat 416 km för 2011. Int så värst mycket, men en stor förbättring mot 2010, som har endast 147 registrerade kilometrar.

I skrivande stund har jag loggat 775 km löpning i år. En hyfsad förbättring mot i fjol alltså. Om snön, eller framför allt halkan håller sig på avstånd så kanske jag hinner spränga 1000 km i år.

Jag har gjort stora framsteg den här sommaren när det kommer till löpning. I fjol var den längsta sträcka jag sprungit drygt 14 km, medan jag i år har sprungit 4-5 länkar över 20 km, och lika många nära 20 km. Jag har även blivit betydligt snabbare. I vårast hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle springa Kanontian på 50:43. Fast egentligen trodde jag det inte ens ännu på startlinjen. Målet var sub 55, men allt under 60 hade jag för avsikt att räkna som godkänt. Jag var väldigt nöjd över resultatet, men det är först nu på höstkanten jag insett hur bra jag egentligen presterade. Ifjol sprang jag en gång 10 km på sub 58, så en hyfsad förbättring alltså. Och det faktum att jag vägde 94 kg i juni då kanontian gick av stapeln säger ju även en hel del. Jag har ju inte direkt någon löparkropp.

Men så gjorde jag det klassiska nybörjarfelet, och drabbades av hybris. Det var naturligtvis roligt när man märkte att man orkade springa hårt. Konditionen hade blivit mycket bättre och allting kändes bra och roligt. I mars hade jag lite problem med vaderna och känningar i knäna. Dessa problem orsakades av gamla dåliga tossor. Men redan i april var dessa bekymmer som bortblåsta tack var mina nya Asics Gel Nimbus 13, dom bästa, och dyraste, tossor jag haft.

Sommaren gick bra, tills slutet på augusti då jag märkte att benen inte tyckte att det var roligt längre. Jag fick vackert inse att jag inte hade följt regeln "skynda långsamt". Styrkan i benen var det inget fel på, men jag hade inte låtit benen vänja sig vid löpningens belastning i tillräckligt långsamt tempo, och de började säga ifrån. Jag vilade lite, och fortsatte sen som förut. Ganska snabbt insåg jag att jag måste trappa ner lite, för att inte köra slut benen, och/eller döda allt intresse för löpning.

Nu har jag drygt en månad kört betydligt lugnare vad gäller löpning, och satsat mera på styrketräning, core och kettlebells. Helt ärligt så har det börjat smaka trä att springa. Men det är väl klart att det känns motigt om man skall försöka springa med sjuka ben. Och nu snackar jag inte träningsvärk.

Jag har också börjat träna Ju-Jutsu. I flera års tid har jag tänkt att jag borde börja träna någon kampsport, men det har inte kommit till skott, förren nu. Ju-Jutsu handlar primärt om självförsvar. Ju-Jutsu är häftigt, för det innehåller "allt", slag, sparkar, kast, låsgrepp, hur man frigör sig och hur man värjer sig mot knivar, batonger och andra vapen. En mycket mångsidig kampsport med andra ord, en kampsport jag skall fortsätta med, och bli bra på. :) Synd så började man inte för 20 år sedan.

Det här var en kort blick i backspegeln. Nu är det framåt som gäller.