8 km sub 40!

Det blev inget långpass förra veckan ändå sen. Har haft mycket bygg-relaterat hemma nu som jag har prioriterat. Vill få en del saker färdiga innan hösten börjar på allvar. På onsdagskvällen hade jag tänkt springa långt, men det regnade precis hela dagen, så jag låg på golvet och stretchade framför TV med flickorna. Men sen 21-tiden så hade det nästan slutat regna, så jag tvingade ut mig på en snabb runda i byn. Fick ihop 7 km på 35,5 min (5:04 min/km). Sen på lördagen sprang jag en lugn 10:a, och konstaterade när jag förde in passet i dagboken att det är väldigt länge sedan jag sprungit 10 km eller längre. Första juli sprang jag 21,4 km, när jag var ut på långlänk med Nicka, men sen dess har det varit ensiffrigt.

Igår hade jag bestämt att jag skulle få till ett långpass, men sidobara, klockan är 21:10 och jag står och målar. Jag tvingade mig ändå ut på en snabbdistans. Och vilket pass det blev! När jag började jogga så klickade jag några gånger på ”random album” i mp3-spelaren och fick igång Sabaton. [Ojoj, jag vet av erfarenhet att Sabaton har en farthöjande effekt på min löpning.] Tänkte "Okej, nu blir det kämpigt, men okej." Rusade iväg och valde min favorit 8:a runt Gamel Skolan. Första halvan gick riktigt bra, men sen mellan 4,5 och 5,5 km, i motlutet upp till 25:an så fick jag verkligen kämpa för att hålla farten. Sen blev det lättare när det for utför i Ingvalla backan, men vid det här laget hade det verkligen börjar skymma, och jag var lite orolig att stiga snett eller snubbla när det for utför så hejdlöst. Men bra gick det och sen var det bara att bita ihop och pina de sista 2 km hem. Stannade klockan på 8 km och, jihuu! 39:58. 8:an sub 40, personbästa! Men jag var helt slut, och skulle inte ha orkat många meter till. Intressant hur stor inverkan psyket kan ha på löpningen. Om man har ställt in sig på 8 km snabbt, så orkar man just och just 8. Men är helt övertygad om att jag skulle ha orkat 12 km igår om jag hade från början tänkt mig 12 km. (Farten skulle naturligtvis ha varit aningen lägre.)

8:an sub 40! Jeee!

Min utmaning går sådär. Har nu 10 pass på 22 dagar. Ligger alltså 1 pass efter om jag inte springer idag, vilket jag inte har för avsikt att göra. Jag har lite för mycket annat att stå i för att klara av denna utmaning inser jag nu. Det har heller inte just blivit tränat någon styrka på sista tiden, så det måste jag också få till. Dessutom har jag inte ännu kommit igång med Ju-Jutsu träningarna, och så har jag tänkt aktivera mig i FBK på nytt. Phuu! Reglerna i utmaningen är förvisso att fart och sträcka inte har någon betydelse, pass som pass, men jag tänker inte börja fylla upp med korta små ”skitpass” bara för att klara utmaningen. Jag har sprungit mindre än tänkt, men jag har haft förvånandsvärt bra kvalitet på mina löppass under den senaste tiden. Men utmaningen är hur som helst mycket bra, för jag är inte så säker på om förra onsdagens, eller gårdagens kvällspass skulle ha blivit av om inte denna utmaning funnits där i bakhuvudet och påmint att det är dags för löpning.

Backintervaller

Körde backintervaller på lördagskvällen. Jag höll på att spika upp panel i biltaket och kom av någon märklig anledning på idén att springa backintervaller. Tänkte att det skulle vara en god idé, så jag plockade undan verktygen lite tidigare och joggade iväg mot brinkbackan. Tänkte köra 6 st, men efter fjärde så började jag gå hemåt, men jag svängde och körde en till. Resultatet blev 5 x 280 m (1:15, 1:16, 1:15, 1:20, 1:20)

Pulsen han inte över 170 en enda gång, men flåset, voi söta öde. Backen är asfalterad med en hyfsat brant profil, 35-40 meter stigning på 280 m. Den planar ut i toppen, men det är där som det är som jobbigast. Jag var för slut för att följa med klockan, men det kändes som om farten sjönk mot slutet, även fast backen planade ut. Men jag är nöjd, för jag fick det att kännas i benen, vilket inte brukar hända alltför ofta då jag springer. Men värst var nog flåset. Nu efteråt kan det kännas att jag borde ha kört den sista av de planerad 6, men då igår i backen sa kroppen nej, inte flera, och jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen bättre i år.

Brinkbackan. 280m lång, stigning 35-40m.

Nu har det varit många snabba 8:or och tokigheter. Denna vecka är det dags för lugna "långpass". Det ser jag fram emot. Borde även ta mig i kragen och börja gå på Ju-Jutsu träningarna nu igen, när jag börjar jobba efter semestern.

Utmaningen jag nämnde i förra inlägget är att springa 50 löppass på 100 dagar. Jag startade 30.7, och ligger än så länge bra till med 7 löppass på 13 dagar. Läste om utmaningen på Suzans blogg, och tänkte att det där skall jag ta mig an. Jag startade dock min utmaning lite senare än dom andra, eftersom jag var sjuk just då, och det är ju bara korkat att börja en sådan här grej när man är sjuk. Bättre att vila, och starta utmaningen då man springer första passet. Men jag kör alltså denna utmaning helt solo, bara som morot för mig själv att springa lite mera/oftare.

ÅLAND!

Är nu återställd efter min eländiga flunsa som jag drogs med halva semestern. De två första semesterveckorna for mer eller mindre till spillo, och nu är det riktigt snart dags att återvända till jobb och vardag, vilket jag inte riktigt är redo för. Men det beror väl mera på att jag vet vad som väntar mig på jobbet, än att jag skulle ha haft för kort semester.

Åland, Eckerö.

Hur som helst så var vi över till Åland förra veckan och hälsade på släktingar. Vi hade förmånen att bo i deras sommarstuga, några km från deras hem, så det var perfekt. Vi trivdes bra, och de fem dagarna på Åland var över alltför fort. Vi steg upp tidigt på onsdagen, körde iväg mot Åbo och åt morgonmål på båten. Vi stannade utanför Lumparlands bybutik för att inhandla lite kvälls- och morgonmål till stugan, och där utanför träffar vi Åsa som stannar till vid butiken på väg hem från jobb. Resten av kvällen satt vi i deras kök och pratade, åt mat, drack kaffe och pratade.

På torsdagen sprang jag från stugan hem till dom med flickorna på sina cyklar. Jag lämnade flickorna där och sprang tillbaka till stugan och fick ihop 8 km, i aningen högre tempo (5:24 min/km) än vanligt, men cyklande flickor brukar ha den effekten.

Åland.

Sen gjorde vi inte mycket att skriva om resten av torsdagen och fredagen. Vi grillade, umgicks och njöt av tillvaron. På fredagen åkte vi omkring lite i trakten och stannade till vid glasskiosken var Ellen jobbar. Jag sa att vi vill ha glassbollar stora som fotbollar, och även om det inte riktigt blev så stora bollar så var dom nog ändå typ dubbelt större än glassbollarna man brukar få.

Lösglass, modell Ellen.

På lördagen körde vi ut till Eckerö till Käringsunds Viltsafari, var vi fick se kanadensiska dovhjortar, vildsvin, strutsar, och en hel massa hjortar och rådjur. Vi fick mata strutsarna med nyklippt gräs. Det var en trevlig utfärd, inte så speciellt, men helt roligt att ha stått framför en struts i verkliga livet. Vildsvinen var lite tråkiga att se på.

Käringsunds Viltsafari på Eckerö.

Sen på lördagen fick jag med Ellen på en löptur, efter att hon åkt vattenskidor. Och vilken löptur det blev. Jag tror att vi båda var nervösa hur vi skulle orka med i den andras fart, och vi drog iväg i hyfsat tempo direkt. Ellen orienterar och springer regelbundet, och hon var fullt kapabel att visa mig vad springa betyder. Upp och ner längs en grusväg, och en sväng genom ett skogsparti. Fick nästan en känsla av att delta i ett lopp, då jag sprang på okända stigar, med trevligt sällskap som jag inte sprungit med förut, och i en rasande fart. När vi kom till sista motlutet sa Ellen "Nu rusar vi?". Jag försökte svara att "Jo, jag kommer inte att hinna med, men jag kommer nog efter". Jag vet inte om hon uppfattade mina ord bakom mitt flämtas, men hon rusade, och det fanns ingen chans i världen att jag skulle ha fått upp samma fart. Men vi sprang 8 km med 5:04 min/km snittfart, vilket jag är supernöjd med. Det är bra att ibland få springa med någon som verkligen kan dra upp farten åt en, och sparka ut en från bekvämlighetszonen som man så lätt fastnar i. När vi återhämtat oss tillräckligt för att kunna prata så avslutade vi länken på mitt favoritsätt, att gå ut i vattnet med kläderna på. Löprundan med "Ålands orienteringselit" var tveklöst en av årets bästa. Tack Ellen.

Margaretas höns. Frun har länge redan pratat om att hon vill ha höns,
men det är en annan historia.

På söndagen var det dags att bryta upp och komma hem tillbaka. Skulle gärna ha stannat en vecka till, men dom skulle antagligen ha tröttnat på oss då. :) Vi stannade till hos Margareta och kollade in hennes höns, och sedan fick vi skynda iväg oss in till Mariehamn. På båten åt vi i buffén, och söta öde. Jag får nog springa 200 km för att göra av med energin som jag tryckte in.

Viking Lines nya stolthet, Grace, tog oss hem.

Jag har även tagit an Suzans utmaning, men det skriver jag om i nästa inlägg.